LOUISE om allt och inget

Filip -mamma, a kott (ta kort)!

Jag -okey älskling, skratta då!

Filip -haha! 

•klick•

Filip -Dä ä kuuuuul

Fortfarande kallar jag honom dagligen för min lilla bebis. Men på den här bilden ser man ju verkligen att det numera är en liten pojke. Ett litet barn  som sitter alldeles själv på stora stolen. Han pratar nu. Inte bara enstaka ord utan små korta meningar. Våran lilla. Åren springer iväg när man får följa ett litet liv som växer upp. Det händer så mycket varje vecka. Jag är så stolt över hans små färdigheter. Han hjälper gärna till och bakar (som jag såg fram emot den dagen när den kändes långt bort). Vi sjunger tillsammans och han kan nu säga vad vi ska sjunga för låt. Får (bä bä vita lamm, Hus (litet hus i skogens slut) Pippi, spindeln m.m.  Han säger ordet törstig istället för att som förr pipa och peka på vattenflaskan. Han väljer själv gröt eller yoghurt och vilket pålägg han ska ha på mackan för han kan säga det med ord. Han delar ut riktiga björnkramar och pussar med smackljud på alldeles eget kärleksfullt intiativ. Han puttar hellre sin vagn själv än att sitta däri när han har spring i benen. Kan klä av sig jacka och stövlar själv och sätta på sig sin mössa. Han berättar själv vilken film han önskar se när vi frågar. Gapar oftast duktigt när det är dags för att borsta tänderna och berättar segervisst -jag bajsar när han smyger in i ett hörn för att få vara lite ifred och förvarnar liksom att snart möte blöjan bytas, men kissar snällt på pottan.