LOUISE om allt och inget

Igår tappa jag min mobil. SMACK lät det precis som alla övriga triljoner gånger jag tappat den. Nu var det dock utomhus i minusgrader rakt ner på isgatan. Den här gången höll den inte. Jag som vart lagom mallig att ingen av mina Iphones har någonsin spruckit. Na na naaaa tji fick jag. Inte blev det en liten spricka heller utan såpass att man knappt kan se skärmen. Det stack upp skärvor här och var och när jag försökte prata i den så tror jag dessutom att jag fick små stötar från min numera sargade lur. Pyttsan, vad jobbigt. Det var bara att rota fram min gamla Iphone 3. Min älskade sambo tog tag i att fixa en sim adapter, kontakta tele2, fixa fram kvitto och i sin tur ringa försäkringsbolaget. Sånt där som jag får rysningar av bara tanken att orka ta tag i. Han är bäst han.  Tydligen så fyller min 4a 1år i mars. Så tur att den braka sönder nu och inte sen, då värdet tydligen sjunker likt en halt häst efter året. Nåväl. Hittade lite kort på denna egentligen pensionerade telefon. 






Mammas lilla! Så liten han var. Hjälp vad det första året gick fort.