Sånt som man minns.

När jag var liten så fick man ibland följa med mamma och pappa till jobbet. Antagligen för att dom skulle hämta något dom glömt eller lämna något eller vad vet jag. Men i min värld var det för min skull vi gick dit och drack coca cola i restaurangen där pappa jobbade eller kollade på när det bakades tårtor eller lagades mat på mammas jobb. Alla var så snälla och behandlade mig som att jag var drottningen som kom på besök. Jag minns hur uppvaktad man var och alla häftiga maskiner och kopieringsmaskiner man fick speja på. Någon gav en kakor bakom mammas rygg eller jagade en mellan bord och stolar tills man kikna av skratt. Tror den där Jon brukade visa ett häftigt trick eller två om jag inte minns fel. Hur som haver så brukar jag och Filip fika på mitt jobb. Även om han kanske är för liten för att lägga detta på minnet så kommer jag alltid att minnas det med glädje, våra mysiga fika stunder. Min underbart söta personal brukar prata med honom och även om han är lite blyg så ser jag hur det lyser i ögonen av förtjusning hos honom. Att man får gofika skadar såklart inte heller. Ibland får man stå och kika på när brudarna langar kaffe vilket är supercoolt även om han inte riktigt får ihop det då han tror att kaffebönorna i den genomskinliga behållaren är russin. Men idag var det en lyftkran utanför fönstret där vi satt och mumsa på dagens frukost nummer två. Hur tur kan man ha? Lycka! 






Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0